Ninh Binh, landet som lärde mig kärlek.

Bidragskod: ab0e4acada934eb2865a8ed5903a941e

Enhet: Individ

Plats för skapande: Hamlet 7, Xã Khánh Hội, Ninh Bình, Việt Nam

Min barndom förknippades med ett halmtak med lerväggar, där familjen var allt under stormiga nätter. Varje gång en storm kom såg jag mina föräldrar, var och en hållande i en pelare för att stödja huset av rädsla för att det skulle rasa. Mina tre bröder och jag lades i en korg, täcktes med regnrockar och knuffades in under sängen, det var den säkraste platsen. Efter stormen kom en översvämning, mina föräldrars fötter åts upp av vattnet, både smärtsamt och kliade. Mina tre bröder och jag placerades på ett högt bord mitt i huset, omgivna av vatten och hela dagen var det enda vi behövde göra att jaga bort ankorna från att picka på husväggarna. Vid den tiden, i min barnsliga själ, tändes en dröm: "Om jag vore Mi Nuong, dotter till den artonde Hung-kungen, skulle jag gifta mig med Thuy Tinh så att det inte skulle bli fler stormar, åska, översvämningar, mina föräldrar och människorna i min by inte längre skulle behöva lida...". Nu, som vuxen, vet jag att den drömmen inte behöver gå i uppfyllelse. Inte för att stormarna har slutat besöka mig, utan för att jag har funnit en kraft större än Thuy Tinh: det är den mänskliga kärlekens kraft. Hur starka stormarna än är, kan de inte dränka den mänskliga kärleken, mitt i dem blir de ännu mer sammankopplade, "när en häst har ont, slutar hela stallet att äta." När jag tänker tillbaka på de stormiga dagarna känner jag inte längre smärta utan bara lycka och stolthet. Glad för att jag hade en skyddad barndom, växte upp i kärlek, och stolt för att Lac Hong-blodet i mitt hjärta lärde mig hur man förvandlar stormar till kraften av mänsklig kärlek.